Devising som begrepp må vara ganska nytt men tillämpningen och sättet har funnits en längre tid. Det finns trådar bakåt till olika former av processorienterad teater, där gruppens deltagare i en platt organisation producerar innehåll och form.
I mitt utdrag nedan försöker jag beskriva devising i relation utbildningen Scenproduktion som fanns på K3 Malmö högskola – men som lades ner 2017. I mitt avslutande paper på min Seniora adjunkts examen, skissar jag på en form av utbildning. Utbildningen vänder sig till studenter som vill kombinera olika former av estetiska uttryck i någon form för scenkonst. Utbildningen som skulle vara processinriktad och röra sig inom ett brett scenkonstområde med fokus och utgångspunkt i rum, föremål, teknik och förlopp.
Att ringa in
Jag ska här nedan försöka ringa in och beskriva huvuddelarna i devising och hur den tillämpas, eller snarare hur den kan tillämpas. Vi inleder med en undran. I boken “Devising Performance A Critical History av Deirdre Heddon och Jane Milling (2006) förundras författarna över hur lite diskussion Alison Oddeys bok om devising väcker. Boken Devising Theatre A practical and theoretical handbook, som kom ut 1994 är ett försök från Oddey att sammanställa en praktik som redan existerar i olika former. Men den diskussion och utveckling hon eftersträvar tycks utebli enligt Heddon och Milling:
“Given the widespread use of the mode of practice that might call ‘devising’, it is curious that the conversetion that Oddey hoped would result from the publication of her book has never really taken place. Perhaps it is precisely because devising is so prevalent, so present, that critical enquiry has been so sparse. Devisning may appear to be a given, something that simply ‘is’.”(Heddon, Milling 2006 sid.1)
Författarna föreslår att diskussionen som eftersöks inte blir av för att man tar det arbetssättet mer eller mindre för givet. Kanske för att den kunskapen är oreflekterad och oartikulerad (min kommentar) Reflektionen är något jag tänker ska vara en stor del i arbetet med devising i en högskolekontext. Oddey skriver i inledning till sin bok:
“Devised theatre can start from anything. It is determined and defined by a group who set up an initial framework or structure to explore and experiment whit ideas, images, concepts, themes, or specific stimuli that might include music, text, objects, paintings, or movment. A devised theatrical performance, originates with the group while making the performance, rather than starting from a play text that someone else has written to be interpreted. A devised theatre product is work that has emerged from and been generated by a group of people working in collaboration.” ( Oddey 1996 sid.1)
Det som Oddey beskriver här, överensstämmer med hur många fria grupper skulle beskriva sitt arbetssätt. Dock utan att nämna devising. Även våra studenter som har arbetat i någon form för fri grupp känner igen sig. Dock utan att nämnde devising. Det beror med stor säkerhet på bristen av reflektion och att man inte satt ord på sitt sätt att arbeta. Ifall detta görs, är möjligheten att uppfatta den systematik med vilken man trots allt har arbetat. På så sätt blir devising med reflektion ett kraftfullt verktyg för att utveckla en grupps arbete. Oddey fortsätter:
Devising is a process of making theatre that enables a group of performers to be physically and creative in the sharing and shaping of an original product that directly emanates from assembling, editing, and re-shaping individuals´contradictory experience of the world. There is a freedom of possibilities for all those involved to discover; an emphasis on a way of working that supports intuition , spontaneity, and an accumulation of ideas. (ibid)
Här skriver Oddey tydligt fram att det är gruppen som gemensamt arbetar med uppgiften att utveckla ett projekt. Det är också därför jag ser devising som den metod/förhållningssätt (mitt uttryck) som kan hjälpa till att möjliggöra för alla att skapa scenproduktion. Torunn Kjølner utvecklar en bredare förståelse av metoden devising. Den anknyter mera till att beskriva det som ett förhållningssätt. I sin text Noget om devising (Kjølner 2001) skriver hon:
Hvis det er en metode, er det en med mange variationer. Devising er efter min opfatning først og fremmest en holding til vordan man kan lage teater og en måde at tænke på, som accepterer mange forskellige måder at skabe kunst på. (Kjølner 2001 sid 271)
I Kjølners text framträder detta förhållningssätt genom att hon beskriver hur en devisingprocess förhåller sig till produktionsprocessens olika faser; från att generera en idé, producera material/innehåll till att komponera ett förlopp. Hon lyfter fram det processuella som en viktig del i devising och att det är frågan om en kollaborativ process, där hierarkier ifrågasätts, för såväl roller i gruppen som material, verkningsmedel och estetiska val (ibid 269-274).
Ett förhållningssätt
Att se devising som ett förhållningssätt, innebär för mig, att det inte är en metod som upprepas i exakt samma form varje gång, utan ska ses som en form som anpassas efter varje ny situation. Det gör det möjligt att börja om från noll med varje scenproduktionsprocess, vilket innebär att chansen ökar för att skapa ny scenproduktion. Då fokus är på gruppen och dess process samt delaktighet är det viktigt att inventera gruppens kompetenser och lyfta fram dem i arbetet. Det blir på ett sätt en garanti för att alla blir delaktiga och kan känna att de har en aktie i den produktion som görs.
REF:
Deirdre Heddon och Jane Milling (2006)”Devising Performance A Critical History Palgrave
Kjølner Torunn (2001) “Noget om devisning” Nordisk Dramapedagogisk tidskrift, Drama 1.
Oddey Alison (1996) “Devisning Theatre a practical and theoretical handbook, Routledge